En ny vecka gryr och jag står med hopp.

Jobb jag har av varje storlek och slag,
nog till att fängsla mig natt som dag.

På måndagen är brådska mig främmande.
Jag lär ej jobba alls, trots att arbetsbördan är skrämmande.

Jag börjar strax, efter lunch, ikväll, inatt.
Imorgon jobbar jag säkert ifatt.

Tisdag och onsdag far fort likaså,
jag vet inte ens vad jag skall jobba på.

Vid torsdag morgon är det dags att rappa på,
halva veckan har gått och resultaten är som bäst små.

Idéerna och visionerna rusar då förbi,
alla saker som det vore bra om man avklarat i tid.

Men det är ju bara tankar, drömmar som hägrar var dag;
de ändrar inte något, minst av allt att jag är så svag.

Utan att minnas vad jag gjort, de timmar jag haft allt redo för drift,
jag sitter där vid midnatt, slagen av min lathet och apatisk som av ett gift.

Natten är dock ej slut för mig, midnatt är blott sen kväll.
Med småtimmarnas tystnad skall det här väl vara en bagatell?

När fredag dagas är allt för sent och hoppet borta.
Det enda jag klarade av var att få dagarna att kännas korta.

Skall man ens påbörja dagen när man redan igår var slagen?

Jag kan säkert lura mig själv en dag till,
“Jag tar igen allt, bara jag vill!”.

Värst är det då jag bara har helgen kvar,
för det är då tiden som snabbast far.

Flykten från arbete med sig oftast skulden bär,
men ej på helgen, inte den minsta tyngd på mig tär.

Vet något i mig att ambitioner skall stängas ned? Att lättjan skall skölja över?
Ohämmad kommer jag göra precis vad jag vill, men ej det jag behöver.

Måndag nalkas och ännu en vecka har försvunnit;
all den tid man kunde ha använt har mest uti sanden runnit.

Är något annat möjligt?
Kommer jag att ändras under årets lopp?

Jag kastar bort dessa tankar…

…ty en ny vecka gryr och jag står med hopp.